Så trevligt att ni hittat till vår sida om våra släktingar. Släktforskningen började 2005 och pågår fortfarande. Forskningen innehåller i stort alla släktgrenar, åtminstone de kända. Forskning finns för de olika familjebildningar anorna haft och för syskon med respektive, kusiner med respektive på båda sidor. Många berättelser finns och en del anor har gjort rejäla avtramp så tillvida att berättelser finns i museer och i andra sammanhang. DNA finns att söka hos FtDNA Family Finder.Vi har som så många andra, utvandrare i släktträdet och de flesta valde att bege sig till Amerika och Kanada men några valde Argentina, Ryssland, Norge, Finland med flera länder.En hel del Vallonnamn finns i trädet och det vanligaste är Pira. Släktträdets främsta län är Hälsingland, på alla grenar finns det representerat, därefter de flesta av de län som finns i Sverige.Där bönder, borgare och valloner samt präster finns har döttrar och söner ofta gift in sig bland riddare uppräknade i riddarhuset, med numrering för släktnamn, de flesta utdöda men sköldar har sparats in till trädet, då de är så vackra. För att få tillträde till släktträdet ber vi om faktauppgifter för den ana du har som kanske är släkt med vår ana, du kan göra en inloggning själv, och om släktskap finns beviljas den, och du kan titta runt i trädet. Om du som besöker sidan och släktträdet ser något som inte stämmer är ni välkomna att höra av er.
På mormors fars gren börjar berättelsen med Jonas Bohjort född 1834 den tjugofemte april i Hälsingtuna, han föds utom äktenskapet vilket är så allvarligt den tiden att både hans far och mor ställs inför tinget enligt en dom; 1834 i Forsa Tingslags Härad, erkänner fadern Erik och modern Brita att de varit tillsammans.Båda är vid tillfället ogifta, Brita gifter sig senare med Båtsman Erik Nording.Tack vare domstolsutslaget fick Jonas en far där det annars skulle varit en anförlust, i födelseboken står modern nämnd. Jonas var 1e Korpral och Båtsman, när han pensionerades stod det att läsa; Ur Gävleborgs Länskontors Båtsmansrulla Glb 321856-85 Tuna Socken Norrlands 1a Båtsmanskompani No 6 Jonas Nording (Bohjort) född 1834 den tjugofemte april i Tuna. Antagen 1850 den tjugoåttonde maj, då får han namnet Bohjort. Vid pensioneringen har han då tjänat i 34 tjänsteår. Avsked på grund av ålderdom. Tjänat troget och utmärkt väl står det men i mindre betydlig mån bidragit till sitt uppehälle, han slutar 1884 som båtsman. Jonas tog sig namnet Bohjort 1850, anledningen till namnvalet står inte angivet. Vid mönstringen fick han namnet Bohjort och 1856 gifter sig Jonas med Christina Persdotter och de får tio barn varav nummer två i ordningen Lars Erik Zetterström är min mormor Signes far.
Mormors mor Katarina Kristina Larsdotters gren har ett flertal anförluster och en tragisk drunkningsolycka utanför Kuggörarnas fiskeläger där Båtsman Lars Andersson Skogsta född 1806 den nionde mars i hälsingtuna med hustru Margta Andersdotter född 1804 den tjugofemte februari i hälsingtuna, drunknade den nionde oktober 1846, hemma väntade de sex barnen, som på det här sättet blev föräldralösa. Sockenstämman placerade ut barnen till den som krävde minst pengar för att ta emot dem. Mormor sade att de två männen fick man upp ur havet, det var ytterligare en man med Per Andersson från Lingarö, men inte kvinnan då alla kjolar och tyg, det var ju vinter, dragit ner henne i djupet. (Google)
Släktträdets berättare
I varje familj finns minst en som för berättelserna vidare och som på så vis ger kött på benen till dem som "gick före". I mitt fall var det först min mamma Karin som berättade om de som levt förr, sedan mormor Signe och morfar Erik, de berättade om sina släktträd och om specifika personer, händelser och sånt som kan intressera ett litet barn. Allt det finns nu återupplivat i släktträdet. Många gravar har besökts och blomster lagts, många har även sparats in i gravstensinventeringen och finns att söka där.Nu berättar vi våra historier vidare till barn och barnbarn och släktträdet växer. (Bild till höger: Antes i Silja, där mormor och morfar bodde en tid)
Signe Katarina Sundberg född Zetterström fd Bohjort
Mormor Signe f 1888 i Silja,Hälsingtuna, Gävleborg d 1974 By, Dalarna i mitten, dottern Karin till vänster och dottern Stina till höger.
Signe spillde lutvatten på benet när hon var fyra år -då modern bett henne lägga ved på brasan i kokhällen, rätt över vägen. Signe ville inte, hon var rädd för elden. Hon lade vedklabben på marken och puttade med foten in den i brasan men kom åt tegelstenarna som grytan med lutvatten stod på så lutvattnet kom ut på benet, det blev sår ända in på benpipan. Hon låg på sjukhuset men behövde fortsatt vård och fick fosterföräldrar nära sjukhuset, de erbjöd sig ta Signe permanent men när Signe skulle börja skolan fick hon komma tillbaka hem, hon saknade sin familj.Fosterfamiljen hette Jonas Larsson Bodare och han var anställd i Iggesunds Bruk, så snäll familj.
Erik Sundberg
Längst till höger i bild, min morfar Erik f 1883 i Hälsingtuna död 1967 By, Folkärna,Dalarna. Övriga från vänster mormors syster Emma, mormor Signe, mormors syster Brita med maken Martin Andersson. Framför huset där mormors föräldrar bott sin sista tid.
Levnadsbeskrivning:
Erik gifte sig med Signe i Hälsingtuna Kyrka. Erik och Signe var Godtemplare och spelade där ibland, teater. De tyckte om att dansa också. Erik var byggnadsarbetare, snickare och var borta på jobb i veckorna, han cyklade till och från,och istället för cykelslang hade han den tiden, trasor som han lindade runt hjulen.Karin berättade att; när far kom hem hade han med sig en grammofonskiva och så dansade vi i köket, först dansade han med mamma och sedan med mig säger Karin, ibland fick vi -jag och John, någon liten present, vi var ju yngst.
Erik och Signe är begravda på Folkärna Kyrkogård.
Elin Eugenia Wretling fd Öst född Johansson
Farmor: Född 1898 i Sillerbo, Ljusdal d 1940 i Ljusdal, Hälsingland.
Levnadsbeskrivning
Född 1898-03-16 i Sillerbo, Ljusdal, Hälsingland.
Levde Dotter 1900 i Sillerbo, Ljusdal, Hälsingland.
Levde Dotter mellan 1908 och 1914 i Strömsholm, Ljusdal, Hälsingland.
Utflyttad 1914-01-07 från Strömsholm, Ljusdal, Hälsingland.
Inflyttad 1914-01-07 till Jakob, Stockholm, Stockholms län.
Utflyttad 1918 från Strömsholm, Ljusdal, Hälsingland.
Inflyttad 1918 till Forsa, Hälsingland.
Utflyttad 1921-11-25 från Forsa, Hälsingland.
Inflyttad 1921-11-25 till Strömsholm, Ljusdal, Hälsingland.
Fabriksarbeterska, hushållerska mellan 1923 och 1929 i Strömsholm, Ljusdal, Hälsingland.
Levde Hustru mellan 1931 och 1936 i Strömsholm, Ljusdal, Hälsingland.
Död 1940-02-17 i Ljusdal, Hälsingland. Källa: Vallonskivan
Jon Erik Öst
Farfar; Spelman, Tonsättare och Bagare, född 1885 i Bergsjö, Hälsingland död 1968 i Meselefors, Vilhelmina.
"Zornmärket i Guld överlämnades vid Spelmansstämman i Bollnäs 1942 den 2a Juli, han bodde då i Meselefors (Guldmärket utdelas till synnerligen framstående traditionsbärare, utan uppspelning och 1 eller 2 år) Silvermärket fick han 1910 på Skansen,Stockholm, märket utdelades till alla utvalda, inbjudna spelemän, som minne -Zorn ritade märket och initierade till dessa utnämningar.
Ranungspolskorna kom till under tiden i Tallåsen, Ljusdal.Enl. Kusin J-E Themnér skall Jon-Erik ha sagt "Jag har 12 barn (13 med Olle Vallentin som dog) tio metspön, 5 fioler och en jädra bra "käring" (käring=gammalt ord för käresta med lång vokal).
The Bones of My Bones
The bones here are bones of my bone and flesh of my flesh. It goes to doing something about it. It goes to pride in what our ancestors were able to accomplish. How they contributed to what we are today. It goes to respecting their hardships and losses, their never giving in or giving up, their resoluteness to go on and build a life for their family. It goes to deep pride that the fathers fought and some died to make and keep us a nation. It goes to a deep and immense understanding that they were doing it for us. It is of equal pride and love that our mothers struggled to give us birth, without them we could not exist, and so we love each one, as far back as we can reach. That we might be born who we are. That we might remember them. So we do. With love and caring and scribing each fact of their existence, because we are they and they are the sum of who we are. So, as a scribe called, I tell the story of my family. It is up to that one called in the next generation to answer the call and take my place in the long line of family storytellers. That is why I do my family genealogy, and that is what calls those young and old to step up and restore the memory or greet those who we had never known before. 'It goes to a deep and immense understanding that they were doing it for us. It is of equal pride and love that our mothers struggled to give us birth, without them we could not exist, and so we love each one, as far back as we can reach. That we might be born who we are. That we might remember them. So we do. With love and caring and scribing each fact of their existence, because we are they and they are the sum of who we are. So, as a scribe called, I tell the story of my family. It is up to that one called in the next generation to answer the call and take my place in the long line of family storytellers. That is why I do my family genealogy, and that is what calls those young and old to step up and restore the memory or greet those who we had never known before.' by Della M. Cummings Wright; Rewritten by her granddaughter Dell Jo Ann McGinnis Johnson; Edited and Reworded by Tom Dunn, 1943.
I varje familj finns minst en som för berättelserna vidare och som på så vis ger kött på benen till dem som "gick före". I mitt fall var det först min mamma Karin som berättade om de som levt förr, sedan mormor Signe och morfar Erik, de berättade om sina släktträd och om specifika personer, händelser och sånt som kan intressera ett litet barn. Allt det finns nu återupplivat i släktträdet. Många gravar har besökts och blomster lagts, många har även sparats in i gravstensinventeringen och finns att söka där.Nu berättar vi våra historier vidare till barn och barnbarn och släktträdet växer. (Bild till höger: Antes i Silja, där mormor och morfar bodde en tid)
The bones here are bones of my bone and flesh of my flesh. It goes to doing something about it. It goes to pride in what our ancestors were able to accomplish. How they contributed to what we are today. It goes to respecting their hardships and losses, their never giving in or giving up, their resoluteness to go on and build a life for their family. It goes to deep pride that the fathers fought and some died to make and keep us a nation. It goes to a deep and immense understanding that they were doing it for us. It is of equal pride and love that our mothers struggled to give us birth, without them we could not exist, and so we love each one, as far back as we can reach. That we might be born who we are. That we might remember them. So we do. With love and caring and scribing each fact of their existence, because we are they and they are the sum of who we are. So, as a scribe called, I tell the story of my family. It is up to that one called in the next generation to answer the call and take my place in the long line of family storytellers. That is why I do my family genealogy, and that is what calls those young and old to step up and restore the memory or greet those who we had never known before. 'It goes to a deep and immense understanding that they were doing it for us. It is of equal pride and love that our mothers struggled to give us birth, without them we could not exist, and so we love each one, as far back as we can reach. That we might be born who we are. That we might remember them. So we do. With love and caring and scribing each fact of their existence, because we are they and they are the sum of who we are. So, as a scribe called, I tell the story of my family. It is up to that one called in the next generation to answer the call and take my place in the long line of family storytellers. That is why I do my family genealogy, and that is what calls those young and old to step up and restore the memory or greet those who we had never known before.' by Della M. Cummings Wright; Rewritten by her granddaughter Dell Jo Ann McGinnis Johnson; Edited and Reworded by Tom Dunn, 1943.